Etiketter

, , ,

När jag började läsa om BDSM på nätet stötte jag ganska snart på begreppet subspace. Utifrån de beskrivningar jag läste trodde jag att subspace var något nästan omöjligt att uppnå. Men så var det inte… Första gången jag nådde subspace visste jag inte ens om att det hade ett namn. Jag förstod inte heller varför jag kände mig synnerligen nedstämd och gråtmild ett par dagar senare. Efter lite vidare efterforskningar stötte jag på begreppet sub drop. Jag insåg då att det var precis vad jag hade erfarit och jag kunde senare känna igen känslan.

I och med att jag träffade Husse har min subspace ändrats. Troligen av två anledningar, dels att jag känner mig tryggare tillsammans med honom och därmed blir mer medveten under våra session och dels för att sessionerna idag är mer vardag. Jag spacear helt enkelt inte på samma sätt idag. Den där svävande känslan sveper tag i mig och sedan hamnar jag i ett annat typ av medvetande. Ett medvetande som gör mig mer närvarande men ändå distanserad. Jag är dock övertygad om att även detta kommer ändras då jag vet att jag inte helt släpper taget tillsammans med Husse.

Så självklart droppar jag fortfarande, det intressanta och jobbiga är att det allt som oftast sker ett par dagar efter att jag träffat Husse. I början av vår relation hade jag allt som oftast jobbigt på tisdagar (vi skiljs oftast åt på söndagskvällen) men numera kommer droppen som ett brev på posten sent på onsdagen. Något i mig tror att ju mer jag ger mig själv till Husse desto mindre kommer droppen vara. Men som det är nu är dessa dagar fruktansvärda. Jag vet om att det troligen kommer men är ändå inte beredd på det. Oavsett vad Husse har utsatt mig för under helgen kommer droppen. Det här har förvånat mig då jag tidigare trodde att jag inte skulle droppa om jag inte trott mig uppleva subspace. Men idag får jag mer och mer känslan av att dessa två tillstånd hos mig hör ihop med närheten till Husse. Att jag mår bäst när jag kan både ta i och prata med Husse, att jag då ständigt tankar energi och aldrig behöver uppleva en dropp (eller åtminstone mindre sådana).

Samtidigt gör den tanken mig livrädd för det känns som om jag i så fall skulle vara för beroende av honom. Å det i sig bidrar till att jag istället för att släppa honom helt inpå livet sätter upp en mental spärr. Vilka onda cirklar vi kan skapa åt oss själva *skrattar*

Ja, just nu är det bara att försöka vila i känslan. Att acceptera att den är här och att jag känner mig skit men att det kommer att ändras. Samtidigt ska jag försöka att lita på hjärtat och på magkänslan och sluta analysera sönder allt. Eller så får jag helt enkelt flytta ut på landet!