Etiketter

, , , ,

Det pågår en ständig debatt inom BDSM-världen, speciellt på Darkside, om TPE och 24/7-relationer. Åsikterna är många och alla veta minsann hur dessa relationer är uppbygga och fungerar. Tankar kring svensk lag, feminism och jämställdhet blandas ofta in i debatten. Sällan är det vi som lever i dessa relationer som är drivande i debatten. Detta fascinerar mig men det gör mig också arg och ledsen. Varför?

På nätet målas det upp en bild av en förtryckt, undergiven kvinna som inte vet sitt eget bästa. Som kuvas till underkastelse, som sover på en madrass på golvet bredvid sin Herres säng. Som måste sköta hushållet, ta hand om eventuella barn och dessutom behaga sin Herres sexuella lustar närhelst Han behagar. En kvinna som får sin telefon genomsökt dagligen, om inte flera gånger om dagen. Som inte får umgås med släkt och vänner utan Hans medgivande och som helst inte ska jobba för det störa hennes möjlighet att behaga Herrn när Han så önskar.

Men i ärlighetens namn, finns det någon som tror på att vi lever så här? Att en relation verkligen fungerar så?

Det enkla svaret är Ja! Jag var en av dem och jag lovar att jag varken är godtrogen eller lättlurad men jag blev matad med en hemsk bild av TPE och 24/7-relationer. Jag kommer ihåg hur orolig jag var inför att träffa en dominant man som ville ha den typen av relation. Husse och jag hade den diskussionen tidigt och jag sa till Honom att det var inget för mig. Klok som Han är så frågade Han varför och jag berättade vad jag läst och hört. Han skrattade gott och förklarade hur Han såg på saken. Helt plötsligt verkade det hela vettigt och det var ju precis det jag ville ha utav en relation.

Husse förklarade det som att vi båda vet att det är Han som bestämmer, att jag ska ta det i beaktan i allt jag gör och att Han kan lägga in sitt veto mot alla mina beslut. Vidare förklarade Han att mitt främsta jobb är att ta hand om mig själv. I början av vår relation lärde jag mig med andra ord vad Herrn tyckte och tänkte om saker, frågade om jag inte visste och agerade utifrån det. Idag, nio år senare, går det per automatik. Om en väninna frågar om jag vill träffas ber jag inte om lov, jag tittar i kalendern och gör en bedömning om det passar eller inte. Med det menar jag, om Husse och jag har andra planer så tackar jag nej, annars gör jag som jag önskar. Anledningen är att jag först och främst ska ta hand om mig själv och i det ligger att träffa mina vänner om det passar vår vardag. Han vill inte hindra mig från att träffa vänner eller familj, jag ska sköta mitt jobb och jag ska vara öppen med hur jag mår och vad som händer i mitt liv. Har Husse tillgång till min telefon, självklart! Nyttjar han det, inte vad jag vet.

Vad har då svensk lag, feminism och jämställdhet med min TPE-relation att göra? Ingenting egentligen. Jag har gett mitt medgivande till min relation, jag är feminist och för mig handlar det om att jag som kvinna har rätten att välja hur jag vill leva. Att leva i en TPE-relation går helt i linje med detta då det är mitt fria val och inget jag tvingar på andra eller sätter kulturellt värde på. Självklart tror jag på jämställdhet och anser att Herrn och jag har det, för jämställdhet handlar om lika villkor oavsett kön. Vi har gett oss in i denna relation på lika villkor och har olika ansvarsområden.

Ska vi gräva djupare i just dessa frågor tänker jag också att feminism och jämställdhet existerar på flera nivåer. Jag ser inte problemet för mig rent privat, jag ser snarare de strukturella problemen med jämställdhet i det svenska samhället. Men att jag väljer att leva i en TPE-relation motsäger inte det. Det snarare förstärker mina tankar, till syvende och sist handlar jämställdhet om lika villkor oavsett kön.